Då såg jag en ängel komma ner från himlen,
håller i sin hand nyckeln till avgrunden och en tung kedja.
Han grep draken, den forntida ormen, som är Djävulen eller Satan,
och band det i tusen år och kastade det i avgrunden,
som han låste över den och förseglade, så att den inte kunde längre
leda nationerna vilse tills de tusen åren är fullbordade.
Efter detta ska den släppas en kort stund.

Då såg jag troner; de som satt på dem anförtroddes domen.
Jag såg också själarna hos dem som hade blivit halshuggna
för deras vittnesbörd om Jesus och för Guds ord,
och som inte hade dyrkat vilddjuret eller dess bild
inte heller hade accepterat dess märke på deras pannor eller händer.
De kom till liv och de regerade med Kristus i tusen år.
(Upp 20:1-4, Fredagens första mässläsning)

 

DÄR är kanske inget skriftställe mer allmänt tolkat, mer ivrigt omtvistat och till och med splittrande, än detta avsnitt ur Uppenbarelseboken. I den tidiga kyrkan trodde judiska konvertiter att de "tusen åren" syftade på att Jesus skulle komma igen bokstavligen regera på jorden och upprätta ett politiskt rike mitt bland köttsliga banketter och festligheter.^[1]"... som sedan reser sig igen kommer att njuta av fritiden av omåttliga köttsliga banketter, försedda med en mängd kött och dryck som inte bara chockerar känslan av det tempererade, utan till och med överträffar måttet av godtrogenhet i sig." (St. Augustine, Guds stad, Bk. XX, kap. 7) Men kyrkofäderna kiboskade snabbt den förväntningen och förklarade att det var kätteri - vad vi kallar idag millenarismen ^[2]se Millenarianism - Vad det är och inte är och Hur eran förlorades.Läs mer →